pluppelinda

Känslan av att vara utan Amigo är helt ofattbar. Jag kan inte förstå att han fick somna in idag. Jag vill inte tänka på hur dagarna blir utan fodring, mockning, in&utsläpp och framförallt all borstning, promenaderna och allt mys med honom. Att inte få gå in i stallet på morgonen och höra hans gnäggning när han talar om att han minsann har varit hungrig en lång stund..

Tårarna trillar hejdlöst nerför kinderna och ögonen är svullna och röda. Min älskade häst. Nu har jag bara minnen kvar. När jag klev upp imorse trodde jag inte att det skulle ske idag, men det blev bäst såhär. Vi fick en kort stund att samla oss och ta farväl, ryktade honom en sista gång och sen gick vi promenad. Han var så lugn och snäll hela tiden. Fast det blåste så lunkade han på så snällt. Han som alltid brukade bli lite vild&galen när det blåste i träden och allt rörde på sig. Men inte idag. Idag var det så fint. Höstfärger och sol. En fin dag att trava vidare på och nu är han där.. På de evigt gröna ängarna och kanske har han hälsat på farfar.