Den här söndagen förra året tog jag det svåraste men samtidigt det lättaste beslutet i mitt liv. Amigo fick somna in eftersom han inte mådde bra. Min älskade älskade häst som följt mig under flera år i mitt liv skulle få trava vidare till stället där gräset alltid är grönt och det inte finns några mygg, knott eller bromsar..
Det gjorde så ont i hjärtat och det kändes som ett bottenlöst hål med sorg och tårar långt efter. Jag grät innan jag skulle sova och jag grät när jag vaknade. Jag grät när jag skulle in i stallet för att mata kaninen och jag grät bara jag tänkte Amigo.. Jag grät när inga rutiner längre fanns och jag grät över saknaden av en hästmule och en mjuk päls att klappa.
Saknaden finns fortfarande men jag vet att han är på en plats där han är lycklig och det inte finns regn eller kyla. Idag gick jag upp i skogen tillsammans med mamma&pappa. Tände ett ljus vid hans grav och konstaterade att ett år har gått fort. Ett år utan Amigo.
Det gjorde så ont i hjärtat och det kändes som ett bottenlöst hål med sorg och tårar långt efter. Jag grät innan jag skulle sova och jag grät när jag vaknade. Jag grät när jag skulle in i stallet för att mata kaninen och jag grät bara jag tänkte Amigo.. Jag grät när inga rutiner längre fanns och jag grät över saknaden av en hästmule och en mjuk päls att klappa.
Saknaden finns fortfarande men jag vet att han är på en plats där han är lycklig och det inte finns regn eller kyla. Idag gick jag upp i skogen tillsammans med mamma&pappa. Tände ett ljus vid hans grav och konstaterade att ett år har gått fort. Ett år utan Amigo.
Tack för alla fina minnen jag har av dig!
Jag älskar dig!
Jag älskar dig!
