pluppelinda

Nu hinner jag umgås med barnen på förmiddagen innan jag börjar. Vi hinner äta frukost i lugn och ro och inte stressa iväg. (Fördelen med att jobba i butik och börja senare.) Men jag hinner krama dem godnatt och lägga dem direkt jag landat på kvällen. Träffa dem ungefär 10 minuter innan det är Tack&godnatt. (Nackdelen med att jobba i butik och ha stängning.) För att inte tala om alla dessa helger som gör att vi inte kan hitta på så mycket tillsammans. (Det absolut MEST SUGIGA med att jobba i butik! Dessa öppettider var och vareviga dag!) 

Och jag känner väldigt ofta: 

SKA DET VARA SÅHÄR?? Är det HÅLLBART? 

Och det jag ALLTID kommer fram till är; NEJ! 

Jag har känt en längre tid att mitt jobb inte är hållbart. Att det kommer knäcka mig en vacker dag. Jag tycker det är kul, men det sliter på mig. Stressen man känner över allt man inte hinner med. Över allt man ser som finns att göra. Men mest av allt så skaver det i mig att jag jobbar så pissiga tider att jag inte hinner träffa barnen. Att jag är en trött och slutkörd mamma som kommer hem alldeles innan läggdags. Eller som åker hemifrån direkt efter frukosten på helgen. 

Innan Ärtan kom så höll jag på att krascha totalt. Jag jobbade hårt, drömde om jobbet och orkade knappt ta mig ur sängen på morgonen. Men semester och en månads tjänstledigt fick mig på fötter. Och när det visade sig, att stickan jag kissat på, visade ett plus ändrades hela mitt liv. Jobbet blev inte ALLT! Nu är barnen mitt största fokus. 💕 

Så nu har jag tagit steget och gjort något jag funderat på LÄNGE! Jag har gått ner lite i tid, som ett steg mot en lugnare tillvaro för oss alla i familjen. Vi börjar såhär med 70% och så får jag känna efter med tiden om det här fungerar. Eller om jag vill minska min arbetstid mer. Eller om jag ska byta jobb helt. Till vad tänker ni då!? Ingen aning. Jag kan jobba med vad som. Bara det inte är 100%. 

❤️